HCM - Hypertrofisk Cardiomyopati
Hos katt är de vanligaste hjärtsjukdomarna sådana som drabbar hjärtmuskeln. Det finns flera olika hjärtmuskelsjukdomar, vanligast förekommande är Hypertrofisk Cardiomyopati (HCMP).
Då ses en förtjockad hjärtmuskel och en vänsterkammare med liten inre dimension.
När sjukdomen utvecklas får man ett förstorat vänster förmak. Ibland ses det liknande förändringar på hjärtat hos katt sekundärt vid högt blodtryck eller en överaktivitet i sköldkörteln (hypertyreos). Orsaken till HCMP är som regel okänd hos katt, hos människor uppträder sjukdomen familjärt och är till 90 % en genetisk defekt.
Symptombilden hos katt med vänstersidig hjärtsvikt och lungödem är oro och hög andningsfrekvens samt ansträngd andning som ibland visar sig som att katten andas med öppen mun. Katter med hjärtsvikt har inte hosta. Sjukdomen kan bryta ut i alla åldrar men är vanligast hos katter från 1 - 5 års ålder. Katter med hjärtsjukdom kan få besvär och gå i hjärtsvikt efter en narkos. Några katter blir onormalt trötta och andfådda efter lek eller annan aktivitet.
En annan möjlig inledning på sjukdomen kan vara en plötslig hälta eller förlamning på ett eller båda bakben detta ses om katten fått en blodpropp. Katten visar då oro och ofta kraftiga smärtsymptom.
Vid undersökning på klinik kan man ibland höra ett blåsljud. Diagnostik för att studera det sjuka hjärtat hos katt är i första hand ultraljud och röntgen.
Källa: Blå Stjärnan
PKD – Polycystisk Kidney Deases
PKD är en autosomal dominant njursjukdom. Vilket innebär att katten behöver bara ärva en kopia av den muterade genen för att ha PKD. Den kan dock även ärva den efter två föräldrar med PKD. Tidigare trodde man inte att dessa kattungar överlevde.
Katterna föds med ett antal cystor på njurarna som varken kan bli fler eller färre. Däremot växer de med katten. Om de är många och/eller blir stora får katten njursvikt. Cystorna innehåller vätska. Cystorna kan med tiden slå ut den normala njurfunktionen och öka buktrycket.
Symtom på sjukdomen är:
- Tryckkänsla/smärta i buken - Njursten - Nedsatt urinkoncentrationsförmåga - Hypertoni - UVI - Hematuri - Uremiska symtom
PKD finns inte med i någon ras Hälsoprogram enligt SVERAK. Tidigare var Persern drabbad hårt av den. Sjukdomen upptäckts i vår ras i början av 2019 och då påbörjades ett stort arbete bland oss uppfödare i Sverige. Avelsdjur rekommenderas att ultraljuds-scannas. De avelsdjur som testas positiva får tas ur avel.
SigNeringen har ett öppet register för PKD-scannade katter. Där man uppmanar alla att skicka in sina testresultat. Eftersom det redan finns ett register hänvisar vi till det. I de fall man önskar annonsera på vår sida ska testresultat bifogas.
Källa: Lennart Nilfors Leg. veterinär
FIV - Felint Immunosuppressivt Virus
FIV hos katt är ett virus som har likheter med HIV hos människor. Viruset kan inte bekämpas av kroppens immunförsvar och katten blir förr eller senare sjuk. FIV angriper kattens vita blodkroppar, precis som FeLV (se nedan), vilket leder till ett försämrat immunförsvar.
Symtom ses oftare hos äldre katter, och FIV drabbar oftare hanar än honor.
Då FIV försämrar immunförsvaret blir katten mer känslig för olika infektioner och symtomen kan variera kraftigt.
1. När katten först blir infekterad är det inte alltid som djurägaren märker några symtom på̊ katten. Dock kan katten bli sjuk en kort period med feber och nedsatt allmäntillstånd.
2. Katten är sedan frisk i en period, oftast i flera år, innan sjukdomen bryter ut
3. (jämfört HIV och AIDS).
4. Tillslut blir katten allvarligt sjuk av infektioner som normalt sett inte hade påverkat katten. Ibland kan katten bli symtomfri för att sedan insjukna i perioder. Generellt brukar katten bli sämre och sämre.
Symtom kan t.ex. vara:
o Luftvägsinfektion
o Inflammation i munhålan
o Avmagring
o Diarré́
o Hudproblem
o Förstorade lymfknutor
o Tumörer
Smittvägar
Viruset sprids via saliv och blod och smittar oftast vid bett från en infekterad katt. FIV kan vid enstaka tillfallen också̊ smitta via parning eller via livmodern till kattungar. Det senare kan bidra till reproduktionsproblem. Störst risk för att kattungarna ska smittas är om kattmamman blir infekterad under dräktigheten.
Utekatter har störst risk att bli smittade då de oftare bråkar med andra katter än vad innekatter gör.
Diagnos och behandling
Antikroppar kan påvisas med hjälp av ett blodprov. En infekterad katt bär med sig viruset resten av livet men det kan dock ta upp till åtta veckor innan antikropparna har hunnit bildas.
Om det misstänks att det första provet togs i det akuta stadiet av infektionen kan det därför finnas behov att ta nya prov lite senare för att kunna utesluta FIV. Då immunförsvaret förstörs hos infekterade katter finns det ibland inte några antikroppar kvar i blodet i slutstadiet av sjukdomen. Då går det inte heller att diagnosticera sjukdomen med hjälp av detta blodprov.
En smittad katt kan leva frisk i många år innan den blir sjuk. Om katten är diagnosticerad med FIV är det dock mycket viktigt att katten hålls inomhus och inte tillåts träffa friska katter för att undvika att smittan förs vidare.
Det är också̊ bra att undvika att katten blir stressad för att minska risken för att utlösa sjukdom.
FeLV - Felint Leukemi Virus
FeLV är ett virus som angriper benmärgen och kattens vita blodkroppar, vilka är kroppens försvar mot olika sjukdomar. Eftersom de vita blodkropparna infekteras så sprids viruset sedan med blodet och infekterar andra vävnader i kroppen.
Kattungar och äldre katter är känsligast. Många katter står emot viruset tack vare ett effektivt immunförsvar och gör sig av med viruset inom några veckor/månader. Hos dem som insjuknar kan det dröja månader till år innan katten blir sjuk och visar symtom.
Symtomen kan delas in i tumörsjukdomar (blod-, benmärgs- och lymfcancer) och sjukdomar som ger försämrat immunförsvar. Viruset kan också̊ orsaka reproduktionsproblem. Symtom varierar men kan bl.a. vara:
· Feber
· Svårigheter att andas
· Dålig aptit och avmagring
· Inflammation i tandkött och slemhinnor i munnen
· Bleka slemhinnor
· Försämrat immunförsvar som kan leda till sekundära sjukdomar i framför allt luftvägar och mag- och tarmkanalen
· Tidig fosterdöd och infertilitet
Smittvägar
FeLV är vanligast där det finns många katter. Infekterade katter smittar främst via saliv, t.ex. via bett eller att de slickar varandra. De utsöndrar också̊ en liten mängd virus via avföring och urin, men saliv är den främsta smittvägen. Kattungar kan smittas i livmodern samt via modersmjölken.
Friska katter kan vara smittbärare. En del katter kan bära latent på̊ viruset i flera år, dvs. bära på̊ viruset utan att varken vara sjuk eller vara smittbärare. Denna latenta period avslutas antingen med att katten bekämpar viruset eller att viruset aktiveras och att katten blir kronisk smittbärare.
Diagnos och behandling
För att påvisa virus krävs en analys av ett blodprov. Det brukar krävas minst 2 blodprov med några månaders mellanrum för att skilja på̊ katterna som har blivit av med infektionen från dem som har en kvarstående infektion. Hos de katter som har en latent infektion kan virus inte påvisas.
Behandling är svårt men det finns numera medicin, som ges som injektioner under huden, som kan minska risken för insjuknande och för tidig död. Det finns även vaccin som kan skydda katten mot viruset. Vaccinet ska dock inte användas alltför frekvent då det ökar risken för ovanliga tumörsjukdomar.
Källa: Veterinärkliniken.net
Felin Neonatal isoerytrolys
Katter har tre olika blodgrupper, A, B och AB. A är den vanligaste blodgruppen medan AB är mycket ovanlig. A är dominant över B och AB, medan AB är dominant över B.
Katter med blodgrupp B har bara anlag för B (är således homozygot) medan katter med blodgrupp A också kan bära anlag för blodgrupperna AB och B. Kattens olika blodgrupper kan orsaka problem i samband med blodtransfusioner.
Ett betydligt vanligare problem orsakat av olika blodgrupper är emellertid felin neonatal isoerytrolys. Felin neonatal isoerytrolys uppstår om en honkatt med blodgrupp B blir parad med en hankatt som har blodgrupp A och får kattungar med blodgrupp A.
Katter med blodgrupp B bildar starka antikroppar mot blodgrupp A, medan katter med blodgrupp A bara har en svag antikroppsbildning mot blodgrupp B.
Dessa antikroppar kommer att finnas i mjölken hos den digivande honkatten.
När kattungarna diar tas antikropparna upp av tarmen och går ut i blodet där de börjar angripa kattungarnas röda blodkroppar som faller sönder.
Kattungarna är starka och friska när de föds men blir sedan allt svagare. Symtomen kan variera i styrka. En del kattungar med blodgrupp A drabbas inte alls medan andra dör hastigt innan de hinner utveckla några symtom. Typiska symtom är att kattungarna blir svaga och inte vill dia. Sönderfallet av blodkropparna gör att kattungarna får gulsot och att urinen blir brunröd.
På kattungar som är lindrigt drabbade och överlever kan svanstippens vävnad dö (nekros) vid en till två veckors ålder. Ju tidigare symtomen uppträder desto sämre är prognosen.
Antikropparna kan bara tas upp av tarmen under det första dygnet i kattungens liv.
Man kan alltså undvika felin neonatal isoerytrolys genom att ta bort ungar med blodgrupp A från en hona med blodgrupp B under det första dygnet efter födseln. Man låter dem antingen dia från en honkatt med blodgrupp A eller så ger man dem mjölkersättning. Efter ett dygn kan man utan risk sätta tillbaka ungarna till modern.
När symtom väl har uppträtt är det i regel för sent att rädda kattungen. Om man vet att honkatten har blodgrupp B och är parad med en hankatt som har blodgrupp A bör man alltså hindra kattungarna från att dia under ett dygn. Om både fadern och modern har blodgrupp B får alla ungar också blodgrupp B och i sådana fall blir det inga problem med neonatal isoerytrolys.
Frekvensen av katter med blodgrupp B varierar mellan olika raser. Blodgrupp B är mycket ovanlig hos huskatter men är i vissa kattraser ganska vanlig. Spridningen varierar dessutom geografiskt, beroende på vilka linjer man har avlat på. Raser där man i USA har funnit en stor andel katter med blodgrupp B (25-50 procent) är brittiskt korthår, devon rex och cornish rex.
Hos abessinier, somali, perser och helig birma fann man blodgrupp B hos 10-20 procent av de testade katterna. Blodgrupp AB är ännu ovanligare än B men kattungar med blodgruppen AB är också utsatta för neonatal isoerytrolys precis som kattungar med blodgrupp A.
I raser med hög frekvens av blodgrupp B kan det finnas anledning att rutinmässigt bestämma kattens blodgrupp före den första parningen. Blodgruppsbestämning kan göras genom ett serologiskt test av ett blodprov. Numera finns även möjligheten att bestämma blodgrupp med hjälp av DNA-test (test av arvsmassan). Vid DNA-test finns möjlighet att ta reda på om en katt med blodgrupp A är bärare av blodgrupp B. Däremot går det inte att skilja mellan blodgrupp A och AB med DNA-test. Man kan även använda ett snabbtest för att direkt vid provtillfället få veta blodgruppen. Nackdelen med snabbtestet är att man inte kan få reda på vilken antikroppstiter (mängd antikroppar i blodet) katten har och det går inte heller att se om katter med blodgrupp A är bärare av blodgrupp B.
Dödlighet bland kattungar kan inte helt undvikas, men om man misstänker att onormalt många kattungar dör bör man definitivt vidta åtgärder. Man bör tänka igenom sina rutiner vad det gäller vaccinationer, avmaskning, hygien och förhindrande av smittspridning.
Ett viktigt steg i utredningen är att få döda kattungar obducerade. Man kan antingen kontakta sin veterinär för att få hjälp eller så skickar man själv kattungen för obduktion tillsammans med en
noggrann redogörelse över förloppet. Det är viktigt att kattungen blir obducerad så snart som möjligt efter det att den har dött för att man ska få ett bra resultat av obduktionen.
Om ungen är dödfödd bör även moderkakan och fosterhinnorna skickas med. Information om hur man går tillväga för att skicka in ett djur för obduktion finns på SVA:s hemsida (www.sva.se).
Om man inte skickar kattungen genast (till exempel om den dör på en fredag och riskerar att bli liggande på posten över helgen) bör man kyla den till kylskåpstemperatur så snart som möjligt. Kattungar som ska obduceras ska inte frysas eftersom vävnaderna då förstörs.
Även om det kan tyckas dyrt med en obduktion kan det vara väl använda pengar om det leder till att man kan komma till rätta med problemet. Om man misstänker att felin neonatal isoerytrolys kan vara orsaken till att kattungar dör bör man ta reda på vilken blodgrupp honkatten har.
Om hon har blodgrupp B och är parad med en hankatt med blodgrupp A så har man troligtvis hittat orsaken till problemet. Man kan då vidta åtgärder så att fler kattungar inte dör av samma orsak igen.
Veterinärmedicine doktor Eva Axnér arbetar vid avdelningen för reproduktion vid institutionen kliniska vetenskaper, fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala.
Källa: Agria.se
